det är först när man ger upp det blir något nytt

Det händer ofta att jag gråter när jag är ute och springer,  jag gråter när mamma och pappa har bråkat, jag gråter när jag ska ha ett prov och har pluggat aset av mig men fattar ändå ingenting. Jag gråter även när livet är ett helt helvete. Idag grät jag när jag var ute och sprang.
Men jag grät inget av det där, jag grät av lycka.
Jag är en vinnarskalle mot mig själv. Jag vill bli bättre. Jag vill inte stanna när jag är ute och springer för jag vet att jag skulle bli så arg på mig själv när jag vet att det går att pressa sig. Även fast benen skriker nej, huvudet skriker lägg ner. Så finns det en liten del i mig som säger att jag måste fortsätta.
Idag sa jag nej till den där lilla delen som bad mig fortsätta. Jag var inte speciellt trött, men mitt skosnöre hade gått upp och jag kände att jag lika gärna kunde gå den där km hem.
Jag visste att jag skulle bli arg på mig själv.  Men till min förvåning, kände jag ingenting. Det var så skönt att gå, utan att behöva känna det där att man måste börja springa igen.
Jag älskar att springa, jag älskar att få gråta när jag springer. Men idag var något magiskt, det var något som försvann från mig som jag har velat bli av med en lång tid.