Finaste klassen

Idag känns allt bra, idag känns det som om jag kan göra allt. Vi dansade på en middag inför ungdomar som har fått ett ljungbergs stipendium. Det var så mysigt och Bevita är så underbar. Har aldrig mött en människa med så mycket kärlek som hon. Blir alldeles varm när jag tänker på det. Även fast vi fick ett så tråkigt besked idag som fick allihopa att gråta (men jag skulle nog gjort samma val om jag satt i samma situation)
Nu när jag tänker efter är det jäkligt konstigt, vad enkelt jag har att gråta. För något år sedan grät jag nästan aldrig. Nu gråter jag titt som tätt, när jag känner för det. Ibland skrattgråt och ibland sånt här gråt då inget kan få en att skratta igen. Idag var det blandgråt, både lycka av att ha fått lära känna en sån sköning och av ledsamhet över att inte längre får höra hennes kommentarer på lektioner och skratt på rasterna.