Skolan och GY11

En bra tidningsartikel skriven av en mycket omtyckt klasskompis.
Läs hennes artikel HÄR

Det är så många ungdomar som är "besatta" av vad man får i betyg. Jag är inte en av dom (tack och lov) Jag är nöjd över ett E i de allra flesta ämnen. Sen så försöker jag få högre så länge inte jag själv tar stryk utav det. Men när jag läser Amandas artikel kan jag ändå känna igen mig. Skolsystemet fungerar inte som det ser ut idag. En lärare sa till mig i höstas "Ulrika, säg efter mig. "Jag kommer få minst ett B. För jag är kapabel till det. Jag ska få ett B i slutbetyg" " DÄR har vi ett exempel på sånt en lärare inte ska tvinga en elev att säga. Det är första gången någonsin jag verkligen känt prestationsångest över ett ämne. Jag kommer aldrig klara ett B och jag  v i l l  inte bli besviken på mig själv då jag ser till sommaren att jag "bara" fick ett C i slutbetyg. För jag brukade alltid vara nöjd med det förut. Vi fick en uppgift att skriva en rapport i November 2013, den skulle vara klar slutet av Februari 2014. Han sa att denna rapport är den största delen om hur betyget kommer bli. Samtidigt med detta hade vi Oliver rep och mycket annat så jag han aldrig börja. Och jag grät och kunde inte koncentrera mig på annat än denna rapport som inte var påbörjad än. Det enda jag tänkte på att jag visste det, jag är inte alls kapabel till ett B. Aldrig i livet, jag har varken tid eller energi. Nu en helg i Februari skrev jag klart rapporten. Efter miljontals tårar bortkastat på skolan, så var rapporten äntligen inskickad.

Jag har inte fått betyg på rapporten än och vet inte om jag bryr mig.(Även fast jag vet att en liten del bryr mig då jag faktiskt har sagt inför läraren att jag ska få B i slutbetyg)

Skolan ska aldrig bryta ned dig eller mig eller låta oss gå in i väggen. Aldrig någonsin.