Hela denna dag har varit så sentimental, fortsätter med att skriva om något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Jag gör det när jag är ledsen, arg, riktigt underbart glad eller behöver bara tid för mig själv. Löpning. För mig betyder det så mycket mer än en träningsform. Löpningen handlar inte i första hand om att få bra kondition och en starkkropp, det handlar om något som finns inuti mig.
Minns så väl den gången jag och en kompis skulle springa på idrotten, vi gick i åk 4 och tog 2 km språret på eljusspåret. Det var under våren och snart skulle vi gå på sommarlov. Vi klarade att springa 2 km utan att stanna. Båda två blev så konstigt förvånade och lyckliga. Springa TVÅ KILOMETER utan att STANNA? Känslan finns fortfarande kvar.
Nu är det åtta år sedan jag för första gången klarade att springa 2 km. Eftersom jag är betydligt starkare psykiskt än fysiskt så har min kropp tyvärr fått rätt mycket stryk. Men ändå så klarar den sig, benhinnor, knän, ja. Svårt att komma undan med det som löpare men annars har jag inte haft några större problem. Men det har varit svårt att kombinera löpning och dans, vissa kanske tycker att det låter som en jättebra grej. Konditionen får du via löpning och koordination via dansen. Men nej. Löpningen har gjort mig stel och ger mig stora(dock starka ben). Stora benmuskler gör att vissa övningar i danssalen blir svåra att utföra. Under dessa tre år på dans har jag valt att lägga löpningen åt sidan. (Inte helt men till en viss del).
Men nu idag slog det mig, jag vill ju springa, jag älskar att springa. Jag måste springa. Lika mycket som folk i min klass måste dansa.
Jag ska satsa på löpningen, jag vill utmana mig själv. Hur bra kan jag bli? Hur långt kan min kropp (psyke) ta mig? Jag vill veta. Jag är livskåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar